Här kommer en halländsk före detta tjeckisk skulptör av stort format till lilla Sparreholm och visar inte bara skulptur, som han är mycket känd för på många håll och inte bara här i landet, utan även teckningar och grafik och det gör han i Galleri New Form i Sparreholm. Gallerinamnet betyder ju Ny Form på svenska men sådan har det inte alltid varit fråga om här och galleriet är att gratulera.

Jag vet att det är ett svåruppnått ideal att landets många konstnärer ofta kunde visa upp sig på nya håll, detta för att möjligen inspirera kolleger på plats och själva kanske inspireras av annat och nytt. Oftast är det som vattentäta skott mellan målare etc. på en ort eller inom ett område och deras kolleger på annan ort även om den alls inte är så avlägsen.
Jag har varit med om skrämmande exempel både på okunnighet om artistiska grannar eller landsmän och på sorglig lokal självtillräcklighet i brist på utblickar. Jag vet både vad jag talar om och att ett landsomfattande uppbrott ur det egna reviret i mycket är en ekonomisk fråga som vi inte löser genom att jag pekar på problemet.

Klassicism, kubism
Här kommer alltså hallänningen Peter Mandl och visar upp sina arbeten i Sparreholm. Utanför ingången till galleriet står en mycket uttrycksfull "Penelope", Odysseus´ maka, hon som inte sett sin man på tjugo år, ett mönster av flit och trohet. Hon står i en återhållet vädjande positur.
Man tror att Mandl inspireras litterärt, som här av Homeros, och det sker nog även om han inte direkt illustrerar sin läsning. Det är snarare så att han använder sig av gestalter och figurer ur mytologin och litteraturen för att klargöra mänskliga situationer, åtbörder, rörelser, gester i ett nu, uttryck för lidelse eller otålighet eller anspänning för att komma ifrån en situation.
Penelopes ryggsida är som ofta hos Mandl nästan mer talande än framsidan, där spänns kroppen tydligast, och hon byggs upp i reliefartade fasetter likt i tidig kubistisk konst.
Mandl skildrar sitt mänskliga motiv både klassicistiskt och lätt kubistiskt med en mängd av enskilda kroppsytor, metalliskt hårda och organiskt mjuka om vartannat, och det blir fråga om ett slags kroppslig arkitektur. Jag tänker på tysken Ernst Barlach, italienaren Umberto Buccioni och fransmannen Raymond Duchamp-Villon för att inte tala om Christian Berg som ligger nära tillhands för en hallänning. Mandls konst kommer av konst, så som det är och skall vara.

En sensuell balett
I tunn brons framstår de, Mandls expressiva antingen ryggande eller framrusande kvinnor som "De tre gracerna", "Penelope" igen i mindre format, de i "Himlajord" som likt annat i andra fattningar kan återfinnas på olika håll i Sverige, "Minerva", "Isolde" och annat.
Mycket, särskilt större saker, gjuter Mandl i Prag, och här står de som en vackert ärggrön samling dansare i en sensuell balett, var och en i sin egen koreografi. En del av dessa mänskliga skildringar renodlar sig själva mot en större stramhet nästan i Chiricos och Christian Bergs läger.
I Mandls teckningar stegras skulpturernas vinddrivna rörelser till en nervig, snabb impressionism, men i grafiken förtydligas allt igen - här arbetar man ju eftertänksammare och försiktigare på den dyra och långsamma plåten - och såväl här som i teckningarna återkommer de skulpturala motiven utom i en serie som konstnären kallar "Structura" och som består i reliefer i trappstegsform i gips och papper i vitt eller metallfärgat.
Dessa skulle Mandl gärna se gestaltade i husfasader eller annan arkitektur - själv tänker jag här på Frank Gehrys byggen - eftersom de är så föränderliga allt efter hur ljus kommer till.
Mandl har inga av sina glasarbeten med här vilket är synd. Vill man se skulpturer av hans hand i offentligheten får man bege sig till exempelvis Halmstad, Gävle och Värnamo.
Hans utställningsbakgrund är imponerande men att han inte dragit sig för att ta sig till Sparreholm hedrar honom och således galleristen som bett honom. Utställningen pågår till och med den 23 juni. 

 

Olle Bergquist